Lyckades nå fram till Wanås ungefär samtidigt som solen gick ner i fredags. Cyklandet blev rätt maniskt/magiskt de sista dagarna, jag var ostoppbar. Att cykla var det enda som kändes relevant. Varken IKEA, små fina samhällen eller en kavalkad av Carl von Linné-minnen kunde få mig att sluta trampa. Sista dagen stannade cykeldatorn på 134 kilometer och jag har sällan upplevt ett sånt lyckorus som den eftermiddagens cykling. Jag sjöng, plingade och skrattade högt för mig själv och alla djuren i hagarna.
(Fotot ovan är ett av de sista från resan, någonstans i Småland)
Stort GRATTIS! Ska bli spännande och få se utställningen.
SvaraRadera