Blind

Att färdas utan att se. Varje dag när det är jag som ska ta på mig de svärtade simglasögonen känner jag en befrielse. Jag trodde det skulle vara tvärt om, att behöva stängas ute från allt vackert runt omkring mig skulle kännas plågsamt och jobbigt. Det handlar om uppförsbackarna och hur jag förhåller mig till dem. När jag inte ser behöver jag inte ta ställning, inte tänka på hur ansträngande det kommer bli att ta sig upp, inte ens veta om det är en uppförsbacke eller bara en lång raksträcka på hög växel. Jag är i min kropp och jag trampar. Jag hör min andning, min puls, min nackes knakningar lite då och då och jag gör mitt bästa. Med vetskapen om att jag kan gå ur det här tillståndet kan jag säga så här. Det är så dubbelt. Jag hade inte uppskattat det annars. I förrgår kväll hörde jag mig säga till Ingela; Jag är så glad att jag kan se.